salibandy – thomas

bara sport och kluvna känslor.

tema: delade känslor.

ikväll spelade ruoska säsongens viktigaste match. vi kvalade för att hållas kvar i division 2 och det stod 1-1 i matchsegrar så kvällens sammandrabbning var avgörande. vi hade en helt okej laguppställning och jag fick själv nöta bänk hela matchen. med 30 sekunder kvar av matchen står det 3-5 till motståndarna och de tilldelas ett straffslag. 3-6. matchen är definitivt avgjord. ruoska faller till division 3. säsongen är en total katastrof.

något annat som också varit en sgs total katastrof är min egen insats i laget. på 15 matcher har jag föga imponerande 0+0. trots att träningarna gått bra och att jag spelat bra med spankers i skärgårdsserien och nyligen valdes till åa-turneringens bästa spelare har det i division 2-matcherna låst sig totalt.

så picture this: med 30 sekunder kvar att spela och matchen avgjord i.o.m underläge 3-6, säger tränaren, som en vänlig gest, att gå och spela säsongens sista byte. med 3 sekunder kvar av matchen och hela säsongen, skjuter jag bollen i mål. min första poäng, mitt första mål i ruoska nånsin. när ingenting nånsin spelar nån roll längre, då tar det 25 sekunder så är bollen i mål.

jag är glad. och jag är tom. resten av laget sitter tysta på bänken. vi föll ut ur division 2, ingenting spelar nån roll. jag behåller ändå bollen som minne.

tps – blues

idag har jag kört 400 km och spräckt 10000-kilometersgränsen på bilen.

medkörd, inte sliten.

jag hade hälsat på mitt gudbarn och tog vägen via tammerfors tillbaka eftersom ssv spelade mot gunners där.

jag funderade mycket på tero karppanen under matchen. gunners målskytt nr 1 fick hård behandling av ssv och hade svårt att hållas på benen. han var ilsken och klandrade såväl motspelare som domare. jag kom att tänka på lågstadietider och hur mobbare oftast blev mobbade själva. det blev en ond cirkel. samtidigt hade jag sympati för karppanen, jag fick nånslags känsla av att här kommer ett helsingforslag fyllt med köpta stjärnor och springer omkull landsortens stolthet som egentligen känner sig ganska liten.

i åbo väntade tps och sc blues. det var en bra match. under periodpausen då cheerleaders uppträdde tittade jag mest på deras bröst och tänkte att de kanske inte alls önskar bli sedda som sexobjekt. de flesta var väl runt 16. jag skulle i varje fall inte vilja hoppa fram i periodpausen i tajta leggings och toppar och shejka på rumpan och brösten för 700 ögonpar. jag tyckte de såg smått förlägna ut. kanske bara mina fantasier. månne det hänger ihop på så sätt att de egentligen tycker om att dansa och att det är publikens sexuella fantasier som stör dem. i så fall förstår jag inte varför dansen är så erotisk. kanske jag bara är pryd, med osmakliga fantasier.

så tänkte jag att kanske flickor i publiken misstolkar innebandyspelandet som något pojkar gör för att imponera när det snarare kan handla om att de spelar för sig själv, för att de kan och för att de av någon konstig orsak känner att det är vad de vill. mina tankar är inte så klara, jag associerar till lågstadiet. det hände ofta att jag gjorde någonting – var stökig, busade, sprang omkring, härjade, var allmänt otrevlig – som av flickor ofta tolkades som att jag försökte imponera på dem. det är klart att jag ville bli sedd, i synnerhet av flickor, men mycket av min oro och mitt utåtagerande var för min egen skull. jag kan inte förklara. jag bara vet att jag gjort mycket som missförståtts.

hursomhelst. jag tog ett par bilder från matchen.

pärssinen lägger in tps 7:e mål.

tps 9:e och avgörande mål kom i underläge på ett lustigt sätt. tps tauriainen kom nästan ensam igenom men hann inte ifatt passningen, istället kom målvakten ut för att sparka iväg bollen. tauriainen hann dock lägga ut klubban framför målvaktens ben så att bollen istället studsade tillbaka – in i tomt mål.

stolthetsmeddelande i centralradion

sen början av augusti har jag tränat med division 2-laget ruoska i hopp om att få ett kontrakt inför säsongen. tuhannen taalan turnaus under veckoslutet var utslagsgivande för min del, medan lagets mål var att vinna 8-dels finalen.

vi vann den. och kvarten. och semin, mot tps (!! – vi är deras farmarlag och de ämnade vinna hela turneringen). finalen förlorade vi 2-5 mot sc blues. redan efter vinsten mot tps skakade tränaren hand med mej och sa, näillä esityksillä saat kyllä sopimuksen. och eftersom det här är min blogg med dagens tema stolthet: trots finalförlusten gläder det mig att jag gjorde 1-0 och fick +1, dvs sc blues gjorde inget mål medan jag var på plan.

imorgon torsdag har vi nästa träning och då undertecknar jag kontraktet. det torde dock inte innebära mer än att jag får spela sgs gratis och förbinder mig att delta i träningar och matcher. men jag är stolt och glad ändå.