wtf!?, på 4 rader: jag ligger i en säng på st görans sjukhus. jag blev opererad i benet för compartment-syndrom = för högt tryck i muskeln. risken är att muskeln dör om man inte skär ett snitt genom muskelhinnan. operationen gick väl och jag är här åtminstone till imorgon, då utarbetas en plan för fortsättningen. liten bakgrund: för två veckor sen hälsar puva på och jag får smäll i benet under innebandyträning. blödningen är kraftig och vaden blir hård och svullen. i 10 dar försöker jag som vore det vanligt blåmärke. bla bla.
på akuten vid st görans gör sig fredagen gällande. poliser ledsagar halvt ihjälslagna män i rullstol och sjukhussäng. jag känner mig felplacerad men ändrar åsikt då jag stunden senare blöder på brits – trycket i muskeln har med tjock nål mätts till 65 på en skala där gränsen för rekommenderad operation går vid 55. en sjukskötare som tar blodprov skämtar om att hon är vampyr och om en flicka som en gång kom till akuten och enträget ville tala med läkare göran. “det står ju göran på skylten”. när jag är rädd skrattar jag ohämmat åt också dåliga skämt.
morfin erbjuds snabbt men jag ryggar tillbaka och tar emot först efter röntgen. ironiskt att jag hela veckan kvidigt om att få knarka men avböjer första gången chansen ges – lagligt och under kontrollerade förhållanden därtill. känns konstigt att ta morfin för en smärta som pågått i över en vecka. varmt i nacken, känner mig tung. många människor omkring, de flesta vill veta vad som hänt. ingen har tid för förklaringar längre än det tar för mig att byta skjorta, säng eller forslas till nästa rum.
narkosrummet. spännande lampor, vänliga människor. mera morfin, 100 ggr starkare. jag får svårt att avgöra var jag börjar och slutar. blommigt varmt vatten hälls på mina känslotrådar över hela kroppen. jag förstår varför. mat och magsyra skall sugas ur magsäcken med en slang genom näsan. trots morfinet och bedövningsgel i näshålet gråter jag. smekande hand vid axel och kind hjälper mer än allt annat.
innan narkosen mesar jag ur totalt. “jag vill bara att om nånting händer fast jag vet att ingenting händer för det går säkert hur bra som helst men om det skulle hända något så säg åt peik som är närmast anhörig ni har numret på pappret att jag tycker så väldigt mycket om honom.” när narkosen ges räknar jag högt men slutar vid 6 för det är så tråkigt och övergår till att beskriva vad jag ser och känner. “taket hänger kvar och lampan är fin. min kropp känns som tidigare. nånting kryper upp längs med armen! nej jag vill inte än”. något som inte behöver händer drar mig ur medvetande. jag grips av dödsångest alleles innan jag försvinner. jag hinner inte ens registrera att mina ögonlock sluts.
på morgonnatten känner jag mig kissnödig och smärta i benet. människor omkring. jag kommer och försvinner. en röst (inte min!) frågar om smärtan på en skala från 1-10. jag tror jag säger 7. mera morfin. det är populärt här. suddigt men behagligt. jag förstår att jag har det bra. bredvid mig hör jag gollum vrida sig i plågor. jag kommer närmare min kropp. talar, men minns knappt. har en syreslang i näsan. får en anti-blod-koaguleringspruta i magen. med ultraljud mäts min urinblåsa. den är fylld och jag bör kissa. ligger 3h med plastdunk mellan benen men kissimpotensen är total. så kalle med finsk bakgrund och gay manér tar tag om min penis och trycker vant in en sugrörstjock slang genom urinröret ända upp till urinblåsan. vill ni kanske läsa meningen igen? tsch…det rinner. 650 ml. jag känner mig som en drogad sjöko.
avdelning 34. lördag morgon. jag vaknar och somnar om vartannat. tuggar smörgås och vaknar med mat i munnen. fascinerande. dagen metro-tidning ges åt mig. lycka! hur jag än anstränger mig faller färgen och ramarna obönhörligen
in i bokstäverna och tidningen smälter i mina händer. frustrerande. jag lär mig så mycket som att joey i friends får en egen show. inte ens då luras jag att tro den kan vara bra.
lördagens misslyckade bragd var att på kryckor ta sig till hissarna för att skicka sms. total sträcka: 2x20m. förmåga i relation till uppskattad förmåga: 30%. i en hastighet av makalösa 3m/minut hasar jag fram längs med korridoren och hinner möta de flesta minst en gång, inklusive två nya skötare som följer mig till hissen. jag blir yr, sätter mig ner på en stol och visar med fingrarna att jag vill kräkas. viskar “genast” och spyr i en roskis som mirakulöst hunnit i vägen. sen somnar jag omedelbart i skötarens famn. och så där håller det på, hela dygnet. jag vaknar, gör något och somnar mitt i.
idag söndag möttes jag av kommentaren “du har fått dina ögon tillbaka”. och så fick jag höra att dom har plockat bort mat från min mun igår vid frukost, lunch och middag eftersom jag bara hölls vaken korta stunder. det känns som om dom skrattar lite åt mig också. men annars går det bra. jag måste ligga i sängen. jag kan inte sluta skriva, för vad ska jag sen göra? *låtsas som om jag inte hade kapitlet om djupintervju i väskan*
