floating attention – Page 4

årets person, det är jag

precis som alla andra år. nu har också time magazine uppfattat det, med motiveringen att jag kontrollerar informationsåldern. vem bryr sig, men det ser ju fint ut på mitt cv, att vara time’s person of the year 2006.

parentes: chrysler hade en reklam i samband med artikeln. den går så här: you might not be time person of the year (but you can drive like one). inte så illa pissat att rikta en reklam direkt till paris hilton.

jag gillar dock mer salon person of the year: s.r. sidarth. han hade filmat republikanen george allen som sagt “let’s give a welcome to macaca here”. macaca har rasistiska konnotationer och med hjälp av bl.a youtube såg a bunch of people händelsen och i förlängningen ledde det till att en demokraterna tog kontrollen i senaten. tydligen repade sig tim johnson.

well, whatever. årets person är jag, och jag har just haft min sista tent (utvecklingsstörning) 2006. jag är glad och stolt. om en timme skall jag slappa på arnold’s donuts med några andra i samma situation.

melankoli i spökskogen

ett veckoslut i augusti, på korpo, fick jag för mig att se om den magiska skogen från min barndom fortfarande har kvar sitt skimmer. som nu, som då, var jag melankolisk. och skogen, den var precis som förr.

det speciella är att skogen är bebodd av döda träd. torra stammar står upp, och faller ner av en mer eller mindre lätt puff. puff puff. skogen såg ut ungefär som den gjorde för 15 år sen då peik och jag utforskade den. de avbrutna stammarna på marken är antagligen de som vi med våra späda händer fällde omkull eller bröt itu. spökskog. och dit sökte jag mej, en sen kväll i augusti 2006. melankolisk och riktningslöst ledsen. den här skogen hör till de mest speciella platserna jag vet. men jag vet inte riktigt varför.

det ligger en liten skogsbeklädd ö alldeles fast vid stranden var spökskogen slutar. den är också speciell för mig. när jag som litet barn hittade allt detta blev det som magiskt för mig. men jag förstår inte följeslagaren melankolin. men den är. med mej, där, här. nu.

för just idag tittade jag igenom gamla email. det var egentligen i det skedet en sorgemantel föll på mig. så det gick hand i hand med att spökskogen gjorde sig påmind. det gemensamma är förlust. avbrutna nära relationer. bloody sunday.

syskondagen

kompis får sms i matkön: “grattis på namnsdagen”. det är brors namnsdag i sverige men min kompis heter leif. när bror har namnsdag i finland ska jag ringa stefan, tänker jag, och så slår det mej att det fattas en syskondag, sådär på riktigt.

morsdag, farsdag. syskonrelationer är ändå de relationer jag troligen har genom hela livet och visst har jag vetat det länge ren men det sjunker allt djupare in. från att ha varit ett konkurrensbetonat gissel i primärfamiljen har mina många syskon blivit allt mer värdefulla för mig. nu när allt är fritt och flytande känns det som om en annan slags gemenskap växer fram. svårt att förklara.

idag får bli syskondagen. kanske en föräldrafri syskonträff på kort varsel. jag börjar med att ringa.