erik wahlström skriver i dagens hbl om skolvitsord och dess relation till klassamhället finland.
är du en osocial och otrevlig man? har du alltid misstänkt att lärarna gav dig för låga betyg i skolan för att de tyckte illa om dig? …skolsystemet gör att elever som objektivt sett borde få vitsordet 8 behandlas olika på grund av sitt temperament.
han refererar till liisa keltikangas-järvinens sitra-finansierade rapport som dryftar frågan om vad skolvitsorden i högstadiet egentligen mäter, och vem som gynnas. wahlström noterar också alternativa bedömningar, som waldorf-pedagogiken i steinerskolor, där lärare istället ger verbala beskrivningar, men konstaterar att det i dem döljer sig en mjuk totalitarism i denna förståelse [att man på så sätt bättre kan beakta elevers personligheter].
denna vecka utförde jag för första gången en kognitiv utredning av ett barn (3 år) med testet wppsi-r. det innehåller strikta riktlinjer för administration och poängsättning, för att säkerställa testets reliabilitet. trots att man får tydliga kvantitativa resultat lämnas dock siffrorna utanför det psykogiska utlåtandet. visst skulle det vara härligt att kunna mäta och rangordna och bedömma människor med siffrornas skoningslösa exakthet, men det skulle ske på förståelsens bekostnad (eller validitetens, om man vill prata vetenskap).
således är testresultaten endast ett underlag för att skriva det psykologiska utlåtandet. siffrorna ställs i sammanhang – ett barn som i testsituationen får ett normalvärde vid en verbal uppgift kan i utlåtandet tolkas på vitt skilda sätt. ett normalvärde kan fås vid en optimal situation där barnet är piggt, motiverat och har etablerat en god kontakt med testledaren. samma resultat kan också vara en följd av att ett anmärkningsvärt begåvat barn kommit till testsituationen trött och hungrig, eller helt enkelt finner uppgifterna tråkiga och “förstör” resultaten genom att hitta på andra saker. dylika kvalitativa iakttagelser är lika relevanta som testresultatet, och syntesen av dessa utgör sedan det psykologiska utlåtandet.
för närvarande bedöms skolgången hos barn i stora drag enligt följande. ett medeltal räknas ut utgående från prov, varefter läraren antingen höjer, sänker eller låter medeltalet stå som siffra på betyget. keltikangas-järvinen kom fram till att ett gott humör (eller temperament) hos flickor hjälper dem en god väg, medan samma inte gäller för pojkar.
men ponera att skolgången istället skulle bedömas enligt liknande kriterier som psykologutlåtanden. då kunde de se ut så här:
kalle har i matematik uppnått normalvärdet för sin ålder. gruppdynamiken i klassen har dock inverkat negativt på prestationen, i så måtto att det bland en klick pojkar, dit kalle hör, råder en tyst överenskommelse att intresse för ämnet oacceptabelt. trots detta visar kalle anmärkningsvärd förmåga att snabbt tillgodo se sig matematiska insikter i den takt de tas upp i undervisningen. motivet att vara accepterad i gruppen torde alltså påverka kalles prestation negativt.
lotta har presterat ojämnt i matematik. medelvärdet uppnår åldersnivån med råga, men under våren hade lotta svårt att finna motivation att fokusera på matematiken. hon uttrycker det själv som att hon “inte kunde bry sig mindre”. till terminens sista tentamen hade hon förberett sig väl och nådde en närmast perfekt prestation.
kim uppnår minimikraven för geografi. han har varit tämligen omotiverad att följa kursplanen, men har visat gedigna kunskaper om mineraler och hållit en uppskattad presentation för klassen om sin stensamling.
med tanke på all den tid jag spenderat i grundskolan känns dussinet siffror på årsbasis som ett ganska klent spår av mina förehavanden. och vid närmare eftertanke känns det också opersonligt. jag vet att jag lämnade mina lärare (och klasskompisar) berörda, på gott och ont. men betygen bär ingen vittnesbörd om detta. jag tycker de borde göra det. som barn är man värd bättre feedback än en sifferserie.
även om kvantitativa metoder kan ha ett pragmatiskt värde (utbildningssystemet är uppbyggt så att man lätt skall kunna rangordna elever), finns det andra värden som går förlorade i detta i övrigt mycket effektiva system. testresultat från psykologiska test är känsliga för kontexten, vilket gör det motiverat att tolka resultaten med försiktighet och med beaktande av sammanhanget. det samma gäller för skolbetyg och för närvarande producerar skolan enbart siffror, som vore de objektiva mått på elevens kunskaper och färdigheter – när de, åtminstone enligt keltikangas-järvinen-rapporten, även återspeglar relationsfaktorer mellan lärare och elev.
dagens betygssystem mäter alltså inte det som det säger sig mäta (validitetsproblem), dessutom skulle barn förtjäna att få mer kvalitativ feedback och tolkning av de prestationer de utför i skolan.
