idag är det shortsväder, solen SKINER och jag tog maten ut till bordet utomhus vid arken. knappt hade jag satt mej ner förrän den första getingen nyfiket satt sig ner på min broccoli. juttun är den att jag grips av panik av getingar nära mig. så jag blundade.
när jag öppnar ögonen är den fortfarande kvar och dessutom har dess kompis också hittat min mat. så jag stiger upp, äcklad och panikslagen. sätter mig vid bordet bredvid och läser hbl.
i hbl noteras att venezuelas fn-sändebud kallat bush för djävulen. eller egentligen reagerar jag på att det sägs att fn-församlingen var förstummad och jag tänker, det är ju för helvete samma sak som när bush talar om terrorister. och att kalla någon för djävul associerar i varje fall inte jag lika starkt till undertexten att denne bör utplånas, vilket är fallet med terrorister, så som bush propagerar.
när jag sneglar över till mat-bordet ser jag hela getingsvärmen runt min mat. det är fyra getingar. en svärm. kris. panik. illamående. efter en tio minuter har de fått nog. jag tar min bricka, går in och slänger allt i roskisen. att hej hej.
Jag skulle skriva en kommentar till detta (någonting om hur en “riktig man” skall vara och så där), men eftersom jag redan sagt upp bekantskapen med dej gör jag inte det.
bra, för jag skulle kontra med att förklara varför det är skäl att panikera när getingar svärmar för en.