men jag börjar här: usch. usch usch usch. jag satte mej ner vid datorn i föreläsningsrummet under pausen och började en post med titeln “vasa. och sånt. och sånt“. sen avbryter mej några från klassen med “vet du om att vi ser allt du gör för projektorn visar det på väggen?” det kändes SÅ pinsamt, tur att inte klassen var fylld med mig, då skulle alla ha njutit av situationen tills jag loggade ut, och SEN berättat.
i varje fall. det här ÄR inte min dagbok, (tack tack tack för att messenger av nån orsak inte gick att starta), så jag kan väl lugna ner mej nu ren. min dagbok heter hello kitty och har slipade metallrosa pärmar. min blogg heter thomas och här tecknar jag, typ. här målar jag graffiti. här skriver jag i marginalen. det här är mitt “vad-jag-vill-häfte” i ny tappning. här är ett självändamål.
jag läste i gunnar norrlunds medhavda bok “rädslan för närhet” eller var det “psykoterapi med par“, – hursomhelst – ett citat om att vara av kärlek med en annan; att ge ord för sina känslor nu och nu och nu tillsammans med den andra. att känna sig trygg i det och göra det för sin egen skull, och kanske tar den andra emot vad man uttrycker, men uttryckandet är ett självändamål. så också nu, här. jag är av kärlek med mina egna ord. kanske är de min motsvarighet till narkissos vattenhinna.
det här är en post som handlar om min blogg. en meta-post, och nu är jag meta-meta. det är jag säkert inte alls, jag bara tycker om meta. MIN BLOGG.
den har tre kanter/
tre kanter har min blogg/
och har den ej tre kanter/
så är den ej/
min blogg!
