ett veckoslut i augusti, på korpo, fick jag för mig att se om den magiska skogen från min barndom fortfarande har kvar sitt skimmer. som nu, som då, var jag melankolisk. och skogen, den var precis som förr.
det speciella är att skogen är bebodd av döda träd. torra stammar står upp, och faller ner av en mer eller mindre lätt puff. puff puff. skogen såg ut ungefär som den gjorde för 15 år sen då peik och jag utforskade den. de avbrutna stammarna på marken är antagligen de som vi med våra späda händer fällde omkull eller bröt itu. spökskog. och dit sökte jag mej, en sen kväll i augusti 2006. melankolisk och riktningslöst ledsen. den här skogen hör till de mest speciella platserna jag vet. men jag vet inte riktigt varför.
det ligger en liten skogsbeklädd ö alldeles fast vid stranden var spökskogen slutar. den är också speciell för mig. när jag som litet barn hittade allt detta blev det som magiskt för mig. men jag förstår inte följeslagaren melankolin. men den är. med mej, där, här. nu.
för just idag tittade jag igenom gamla email. det var egentligen i det skedet en sorgemantel föll på mig. så det gick hand i hand med att spökskogen gjorde sig påmind. det gemensamma är förlust. avbrutna nära relationer. bloody sunday.